När mörkret föll över Margaretelund

Det var fortfarande ljust över Margaretelund när Karolina Kallentoft slog upp boken. På bordet stod brickor med ost, lokal salami, korvar, marmelad, jordgubbar och knäckigt bröd. Bakom gården låg skogen tät och grön, precis så närvarande som den måste vara när samtalet handlar om Ormarydsmorden.

Kvällen började ute. Stolarna drogs fram, kaffet hälldes upp och en liten men uppmärksam skara samlades kring bordet. Det fanns något passande i det: inget stort scenljus, ingen anonym salong, utan en gård, en bok, några människor och den verkliga plats som romanerna rör sig kring.

Sedan kom regnet. Som om vädret hade läst manus drog molnen in över skogen och sällskapet fick flytta in i lanthandeln. Där fortsatte kvällen mellan hyllorna, boktravarna och kylskåpen. Karolina läste stycken ur Skogen de döda vilar i, framför allt passager där Ormaryd och miljöerna fick träda fram. Plötsligt låg byn inte bara utanför fönstret. Den låg också i texten.

Hon berättade om skrivandet, om arbetet med böckerna och om hur verkliga platser kan förvandlas när de passerar genom en roman. Samtalet rörde sig mellan mordgåta och folktro, mellan vardagsgeografi och den sortens mörker som inte riktigt går att skaka av sig när man väl har börjat se det.

En detalj fastnade särskilt. Karolina berättade, nästan som en vänlig varning, att vi inte kommer att få ha vår badplats i fred. I de kommande berättelserna väntar ett mord vid den älskade platsen. För den som någon gång badat där en stilla sommarkväll är det både fasansfullt och, på något egendomligt sätt, alldeles oemotståndligt.

Romy från Eldsjäl Mathantverk & Möten hade gjort kvällen ätbar med en delikatessbricka där Margaretelunds ostar mötte lokala charkuterier och marmelader. Det blev precis rätt sorts mat för en sådan kväll: inte en paus från berättelsen, utan en del av platsen.

När böcker hade sålts, signerats och samtalet klingat av fortsatte kvällen på sitt eget sätt. Karolina fick följa med på en Ormarydstur till platser hon beskrivit, och till platser hon kanske ännu inte skrivit klart. Vägar, vatten, skogsbryn och badplats. Den verkliga kartan och den litterära började återigen glida in i varandra.

Det är kanske där Margaretelund trivs bäst: i mellanrummet mellan det som går att ta på och det som bara anas. En ost på en bricka. En bok på ett bord. En skog som står tyst utanför, men aldrig riktigt är tyst.

“Plötsligt låg Ormaryd både utanför fönstret och inne i boken.”